Sörhallsberget, Slottsberget och Sannegårdshamnen

Lucka 15

Om man idag pratar om Sannegårdshamnen, som ligger inbäddad mellan Sörhallsberget och Slottsberget, så tänker man bara på de nya husen, småbåtshamnen och en sommarpromenad. Varje år blir det färre personer som kommer ihåg att hamnen för 100 år sedan blev en centralhamn för kolimport och koks för södra Sverige, senare blev den en salthamn och efter andra världskriget en oljehamnen som flyttades under 1960-talet ut till mynningen av Göta älv utanför Älvsborgsbron. Under 50-talet var Sannegårdshamnen en av Sveriges viktigaste hamnar för den europeiska sjöfarten.

På vänstra sidan hamnbassängen Sannegården ligger Sörhallsberget som naturlig vindskydd för hamnen. Dagens picknickområde var från mitten 1700-talet en industrianläggning med sillsalterier och trankokerier. Alla anläggningar brann ner på 1890-talet. Husen som byggdes sedan på den 35 meter höga berget hade samma historia som husen i Färjestaden. Under 1970-talet var staden Göteborg absolut säker på att varvet i Eriksberge skulle expandera och man rev alla byggnader för att göre plats för varvet . Idag finns bara några trappor, stenar och trädgårdsväxter kvar som berättar en trist historia.

På den andra sidan av hamnbassängen ligger Slottsberget som omnämns redan i Håkon Håkonssons saga år 1253 när en norsk kung bodde på borget eller slottet som fanns på berget. Tyvärr vet man inte mycket om byggnaden som var säkerligen en försvarsanläggning. I början av 1869-talet var Gustaf Brusewitz den första och sista arkeologen som började utforska området och gjorde en detaljrika blyertsteckning över ruinerna på Slottsberget.

I slutet av 1880-talet fick de varvsarbetare i Lindholmen tillstånd att bygga hus på Slottsberget. Det fanns ingen stadsplanering eller bygglov så att de enkla husen liknar mer an bohuslänsk fiskeläge än en del av Göteborg. Visserligen använde varvarbetare de stenar som fanns på Slottsberget och när arkeologen Wilhelm Berg besökte området år 1875, so fanns det intet mycket kvar från slottsruinerna. Under 60-talet funderade varvet att spränga hela Slottsberget och bygge en flytdocka vid Sannegårdshamnen. Invånare motsatte sig rivningen, men problemet löstes med varvskrisen och husen på Slottsberget finns fortfarande kvar.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Näcken hamnar i Sannegårdshamnen

Lucka 5

Besviket lämnade Näcken Eriksberg och fortsatte uppströms längs älven och hamnade i Sannegårdshamnen. Han såg sig omkring och funderade vad det här var för en plats. Det fanns inga båtar i hamnen, längre bort fanns det flera nya hus, men hela området var lika öde som Eriksberg och julkänslan hittade Näcken inte här heller.

På vänstra sidan låg Sörhallsberget som var mer en kulle än ett berg. Näcken undrade lite vad som hade hänt med byggnaderna som tidigare fanns på berget då han upptäckte några rester från dem. Men nu var Näcken upptagen med sina jultankar och han hade inte tid för att leta efter varvshistorien och allt vad som präglade Sannegårshamnen och Sörhallsberget. På och vid den här kullen fanns inga jultecken alls.

När Näckens blickar svävade till höger, upptäckte han Slottsberget, en bebyggd kulle som hade behållit namnet efter ett slott som började förfalla redan i början av 1400-talet. I husen som fanns på berget fanns det åter bara några adventsstakar och lysande julstjärnor. Näcken letade efter julatmosfären och jultomten, men upptäckte bara att det fanns gamla hus på Slottsberget som inte följde några regler. Först trodde Näcken att han hade hamnat i Gamlestan men sedan upptäckte han att de här husen inte var så gamla, de hade byggts i slutet av 1800-talet.

Efter jultecken, barnens skratt och färgglad belysning letade Näcken förgäves vid Sannegårdshamnen. Den femte dagen i Göteborg liknade den innan och han undrade hur stort Göteborg måste vara. Näcken var säker på att julstaden fanns, det gällde bara att leta i den jättestora staden som han var på besök i nu. Normalt föredrog han naturen med sina många sjöar, älvar, åar och tjärn. Vattnet i älven var verkligen inte i hans smak.

Copyright: Herbert Kårlin