Julkalender Göteborg

07 december 2015

Tångudden, mellan Käringberget och Lilla Billingen

Lucka 7

När man kommer in i Älvsborgsfjorden ser man på vänstra sidan Skarvikshamnen och på höger en marinbas, hamnen för bogserbåtarna, en småbåtshamn och en mindre lövskog som åtskiljer Göta älv från ett villaområde. Delen som idag kallas Tångudden spelade ingen roll i Göteborgs historia eftersom vattenståndet var mycket högre för 7000 år sedan och varken Käringberget, Stora Billingen eller Lilla Billingen var lämpliga för lantbruk. Och träden gillade inte berggrunden.

Ändå spelade Tångudden och höjden Stora Billingen en viktig roll under de senaste 100 åren. I början av 1900-talet fanns det här en stor badstrand. På andra sidan älven låg en bondgård och ingen hamnanläggning, vattnet var inte blandad med olja och skräp så att några modiga simmare klarade att simma över älven och tillbaka. På botten av älven fanns det också mindre tungmetaller än idag, giftet kom särskilt med varvsaktiviteterna i Göteborg.

Å andra sidan var Tångudden under hösten utsatt till kraftiga vindar och redan under 1800-talet började man samla tången som hamnade längs stranden. De fattiga i området torkade tången på klipporna och sålde den till bönderna som fanns den där tiden i Göteborgs stadsdelar Haga och Majorna. Än idag är tång en biologisk gödsel som man kan jämföra med naturgödsel från hästar och bekämpar även skadeinsekter på kål. Visserligen kan man inte längre använda tången som hamnar vid Tångudden. Nu innehåller tången som finns längs stranden tungmetaller och omvärldsgifter.

Klipporna och stranden vid Tångudden var troligtvis över århundrade också en lekplats för barnen, tills andra världskriget bröt ut. Helt plötsligt fanns det ett 70-tal skyttevärn längs Tångudden, försvarsmakten placerade en stor strålkastare på kullen och krigsångest kom till Göteborg. Ibland flög tyska spaningsflygplan rakt över Tångudden och skrämde befolkningen, även om tyskarna aldrig angrep Göteborg. Idag kan man igen solbada på samma klipporna och tar en promenad längs älven.

06 december 2015

Västerberget och Oscar II:s fort

Lucka 6

Nya Älvsborgs fästning avfördes från Sveriges försvar vid slutet av 1800-talet. Göta älv låg från den tiden öppen för eventuella fiender eftersom den svenska flottan i Göteborg inte kunde skydda inloppet till Göteborg. När man letade efter en plats för en ny försvarsanläggning vid älvens mynning bestämde man sig för Västerberget som ligger tvärs över den Nya Älvsborgsfästning med en vy långt ut över den södra skärgården.

När Oscar II:s fort byggdes mellan 1899 och 1907 brydde man sig inte mycket om förhistorien och vi vet inte om det fanns några tecken från tidiga folkgrupper. Dessutom består Västerberget av granit. Militären var därför tvungen att spränga anläggningarna in i berget, som hade fördelen att fortet fanns under marknivå och blev osynligt för flygplan och krigsfartyg. I början av 1900-talet var Oscar II:s fort unikt i Sverige.

I Oscar II:s fort fanns det 300 soldater som bodde i mörka och fuktiga hål som ledde genom gångar i berget till den modernaste försvarsanläggning som fanns i början av 1900-talet. Soldaternas liv i fortet och jobbet i anläggningen var även gömd för Göteborgs invånare. Redan på 1930-talet var fästingen omodern, men med andra världskrigets utbrott bestämde militären för att behålla Oscar II:s fästingen och sin militära roll upphörde så sent som 1955.

När man tar Göta älv uppströms så ser man på Västerberget två kanonrör som är riktade mot inloppet till Göteborgs hamn. Fortet blev den sista fasta befästningen av Göta älvs mynning och är den enda i Sverige som ser tills idag likadan ut som i början av 1900-talet. Under andra världskriget var det inte bara Oscar II:s fortet som skulle skydda Göteborg, man blockerade även hamninloppet med fartyg som vattenfylldes och låg tvärs över älven. På detta sätt ville man förhindra att tyska krigsfartyg närmade sig Göteborg.

05 december 2015

Från Saltholmen till Skandiahamnen

Lucka 5

När man lämnar Saltholmen och tar Älvsborgsfjorden uppströms så ser man på vänstra sidan av älven Göteborgs hamn med Arendal, Älvsborgshamnen och Skandiahamnen och de stora fartygen som ligger vid kajerna. Hela hamnområdet ligger på Hisingen, en av Sveriges största öar som till största delen tillhörde Norge fram till 1658, sedan 40 år tillbaka är ön en stadsdel av Göteborg.

När Gustav II Adolf planerade en hamn i Göteborg hade han inte ens tanken på att bygga den på Hisingen. Inte bara därför att hela området var norskt på den tiden, men på den tiden fanns det knappast några vägar i hamnområdet. Visserligen fanns det redan under stenåldern boplatser på Hisingen och namnet Hisingen hittar man i de isländska sagorna, men i början av 1600-talet fanns det bara enstaka hus där hamnområdet ligger idag och Hisingen bestod mestadels av klippor, kullor och mycket skog.

Hamnområdet på Hisingen förändrades under 60-talet, när fartygen blev större och staden Göteborg planerade att bygge den största godshamn i Sverige. Idag finns det en kajlängd på 13,1 kilometer och hamnen indelas i flera delhamnar. Längst ut ligger hamnen för råolja, sen följer Skandiahamnen för containerfartyg och innan man kommer till Älvsborgsbron hittar man Oljehamnen med två av de fyra svenska raffinaderierna.

De senaste åren ser man längst ute i hamnen ibland kryssningsfartyg vid kajen, de giganter är för höga för Älvsborgsbron och även Göta älv är inte tillräckligt djup för oceanjättarna. Mitt i Älvsborgsfjorden upptäcker man en av de byggnader som går tillbaka till Drottning Kristina och Karl X. Gustav. Nya Älvsborgs fästing började byggas 1653 och färdigställdes 1658. Fästningen skulle försvara Göteborg mot den danska flottan, men med freden i Roskilde den 26 februari 1658 ändrades historiens förlopp.

04 december 2015

Saltholmen, mellan fastland och halvö

Lucka 4

Arkeologiska utgrävningar på Saltholmen bevisar att den fanns människor här för 5000 år sedan, även om vi inte vet mycket om de. Ett röse, stensättningar och urngravar berättar tyvärr inte mycket om den historiska tiden. Men förmodligen fanns det på Saltholmens kullar tidigt sjömärke så att vikingarna hittade rätta vägen till Göteborg, som fanns den där tiden några mil uppåt älven och hade namnet Lödöse.

Vilken roll Saltholmen spelade från stenåldern till medeltiden vet vi inte. Den här delen av Göteborg har varit en ö tills man skapade en förbindelse under åren 1906 till 1908. Saltholmen var flera århundrade en ö för smugglare och senare också betesmark för några bönder. Bosättningen på Saltholmen började omkring 1908, när spårvagnen anlände vid den nya halvön och när ett varmbadhus, ett kallbadhus och en serveringslokal byggdes.

I början av 1900-talet planerade man att förvandla Saltholmen till en badort, men så blev det aldrig, istället byggdes mer och mer villor i olika stil och dagens samhälle skapades. 1923 bygges en simstadion med åtta banor, sviktar och läktare på Saltholmen, men utvecklingen stannade där och även varmbadhuset i jugendstil stänges 1982. Innan staden var tvungen att riva varmbadhuset kom räddningen och byggnaden omvandlades till kontor.

Med varmbadhuset, kallbadhuset och klipporna utvecklades Saltholmen efter Andra världskriget till en viktig utflyktsmål för göteborgare och redan 1948 bygges en brygga för skärgårdsbåtarna som flyttade samma år från Skeppsbron till Saltholmen. Kallbadhuset i Saltholmen är nu förvaltad från en förening och på klipporna kan man solbada hela sommaren. Verkligen känt är Saltholmen nu tack skärgårdsbåtarna och en växande turism i södra skärgård.

03 december 2015

Mellan Asperö och Rivö till fastlandet

Lucka 3

Även på Asperö hittade man föremål från stenåldern som bevisar att den södra skärgården vid Göta älvs mynning var bebodd långt innan Göteborgs historia börjar. Namnet Asperö används första gången på 1200-talet, men ingen vet vilken roll ön spelade på den tiden eftersom namnet berättar bara att det fanns många aspar på ön, ingen berättade oss om det fanns hus och vem öns ägare var. Säkert är däremot att livet var hård på ön och att Asperö upplevde svåra tider med alla stridigheter mellan Danmark och Sverige.

När Karl IX byggde sin Götheborg vid Färjenäs på Hisingen och Gustav II Adolf senare dagens Göteborg fanns det i alla fall några hus på Asperö och 1780 räknade man redan 40 hus. Jämfört med andra öar i södra skärgård fanns här redan under 1800-talet en riktig by. Liksom på Brännö var öborna inte bara fiskare. Majoritet av invånarna var fiskarbönder som hade en båt för att fiska, odlade grönsaker in öns dalgångar och hade en gemensam betesmark på grannön Rivö.

Vändningen kom för Asperö med andra Världskriget. Jordbruket var inte längre lönsam och de sista bonden hade lämnad ön. När kriget var slut och militären hade också lämnad Brännö upptäckte de välbärgade Göteborgare ön som semestermål och de äldre byggnader förvandlades till sommarbostäder. Stanna sommaren på Asperö var i början en lyx och hade även fördelen att den växande utländska turism kunde inte nå en enda ö i södra skärgård. Hela området var till 1997 militärt skyddsområde och utlänningar fick inte närma sig öarna.

De som kommer idag till Asperö hittar inte längre de gamla åkermark. Under 1970-talet blev det modernt att bo på Asperö och att jobba i Göteborg. Snart var åkermarken på ön bebyggd med hus och de tidigare åkrarna blev gräsmatta. Eftersom Asperö inte längre är ett militärt skyddsområde ser man nu under sommarmånader mer och mer utländska turister anlända och Asperö blir, som alla andra öar i södra skärgård en turistisk magnet som går i vilofas när höstvindar börjar blåsa över ön.

02 december 2015

Resan till Brännö, lotsarnas ö

Lucka 2

Troligtvis tog de första båtarna till Göteborg inte den stora farleden som trafikeras nu med de gigantiska containerfartyg och med Stena-båtarna. Den säkraste vägen gick från Vinga till Brännö. De första fasta invånarna på Brännö fanns under stenåldern, men tyvärr vet man inte mycket om hur de kom till ön, vilken folkstam de tillhörde eller var deras bostad fanns. Flera tusen år senare hade vikingarna en handelsplats på Brännö och i de isländska sagorna förekommer Bränno flera gånger, ett tecken på att ön hade en större betydelse under vikingarna än vi verkligen vet.

När man idag pratar om Brännö, så nämns ön som lotsarnas och böndernas ö. Om man går tillbaka i historien, så vet man med säkerhet att det fanns fem bönder på ön år 1559, långt innan de första lotsarna kom till Brännö. På den tiden var det oftast en erfaren sjöman som visade vägen genom klipporna, och förlisningarna i Göteborgs södra skärgård var vanliga. Brännö är faktisk den enda ön i södra skärgården som aldrig var ett fiskesamhälle. Med sina dalgångar och sin växtlighet var man på ön inte tvungen att fiska för att överleva, även om det fanns några år med mer fisk på matbordet än med odlade produkter.

När man pratar i Göteborgsområde om Brännö, så tänker många direkt på Lasse Dahlquist och danskvällarna på Brännö brygga som anordnas torsdagskvällarna under sommaren. Men Lasse Dahlquist bodde aldrig på Brännö och kände ön bara från sin barndom, när han besökte sin morfar, mästerlotsen Rudolf. Ändå har flera av sina visor en anknytning till dessa lyckliga år som han vistades på ön. Farbror Rudolf var en av de lotsarna som bodde på Brännö, en av de som hade faktiskt två yrken, lots och bonde.

När man besöker Brännö nuförtiden, so hittar man många brannöbor som pendlar varje dag mellan ön och Göteborg. Under sommaren kommer mer och mer turister till Brännö som upptäckte skärgårdslivet och njuter av en ö som har behållit mycket av sin gamla karaktär. Och ibland träffar man på Brännö någon som kom under Hippietiden till ön, till den dåvarande Hippieön framför Göteborg. De flesta av de tidigare hippies är nu pensionärer, men den ena eller andra är fortfarande konstnär och har behållit gnistan i sitt hjärta.

01 december 2015

Vinga och vägen till Göteborg

Lucka 1

För alla som kommer med båt till Göteborg är Vinga en symbol som betyder att man lämnar havet bakom sig och närmar sig staden. Aldrig skall vi veta hur det har varit för 4000 år sedan när sjömän i de första stockbåtar syntes Vinga på horisonten? Ön var redan bebodd den där tiden, även om vi inte vet vilka folkgrupper levde på en klippö med hårda vindar och höga vågor som motverkade jordbruk och kunde förvandla livet till helvete.

Och ändå är Vinga för sjöfolket, redan för flera tusen år, som en magnet som har dragit åt sig okända folk, vikingarna, yrkesfiskare och fritidskaptener. Första personen som bestämde över Vingas framtid var Karl IX., grundaren av Götheborg på Hisingen, som uppfordrade 1606 slottsfogden på Älvsborg att bygga ett sjömärke på Vinga som skulle tjäna som vägvisare till hamnen i Göteborg. Och fyrti år senare byggdes en stuga för den förste båkvakt som garantera en viss sjösäkerhet.

Den första fyrtorn tändes på Vinga år 1841, den första fyren in Sverige med Fresnel-linser, och 1854 tillkom fyrmästarbostaden. Med den ökande sjötrafiken fick Vinga år 1890 en ny fyr, samma år som Gunnar Taube blev fyrmästare på Vinga. Samma år var avgörande för att Vinga blev senare ett utflyktsmål och är nu känd världen över. Gunnars son Evert Taube, den välkända vissångare, växte upp på Vinga och glömde aldrig barndomens ö. Idag finns det inte längre några fasta invånare på Vinga, men under sommaren kan man besöka ön och Taube museet som finns i den gamla fyrmästarbostaden.