Från Götheborg till Göteborg

Gustav II Adolf, en av Sveriges mest kända krigarkungar, önskade sig ett stort och starkt Sverige som var på ett enkelt sätt att försvara och var aktat av alla europeiska länder.  Men kungen tänkte inte bara på makt och inflytande, han drömde också om rikedom genom handelsstäder. För sistnämnda var en stad vid Göta älvs mynningen ett måste eftersom här fanns det Sveriges enda vattenväg utan tullar, den enda väg till rikedom. Problemet var endast att norrmännen och danskarna fanns väldig nära Göta älvs mynningen.

Gustav II Adolf visste att danskarna hade ett öga på mynningen. När han var barn hade han besökt Götheborg, staden som hans pappa hade byggd här vid älven. Gustav var sju år när sin pappa, kung Karl IX,  byggde sitt Götheborg, en stad utan befästning och med en hamn direkt vid vattnet. Och när Gustav var sjutton och blev kung, fanns det bara några stenar kvar från Götheborg och askan var fortfarande varm. Danskarna hade staden fullständig förstört och soldaterna på Älvsborgs Fästingen, på andra sidan av vattnet, kunde inte hindra fienden från att bränna ned hela staden.

Drömmen om en stad vid Göta älvs mynning var ändå bra tyckte Gustav II Adolf år 1611 när han blev Sveriges kung. Visserligen hade den unga kung ärvt en krig mot Ryssland och en till mot Danmark, men Gustav II Adolf var helt säkert på att vinna och skapa en svensk storrike  - och staden vid mynningen var en pusselbit. Även namnet Göteborg var ett bra namn med historisk betydelse. Gustav var övertygad att fem år var en realistisk tid för att skapa ett storrike, och för att bygga Göteborg behöves förmodligen inte mer an 24 dagar.

Ändå blev några frågor kvar. Kungen själv var tvungen att kämpa mot fienden och för att bygga en stad måste man vara i den framtida Göteborg. Även de få byggmästare Sveriges behövdes vid fronten. Kanske fanns det en byggmästare för att planera staden, men att han stannade i Göteborg var utesluten. Så växte idén att invandrare skulle bygga Göteborg. Det fanns Holländare och Tyskar som hade pengar, ambitioner och som var lika säker som Gustav II Adolf att Sverige var på väg att bli ett storrike.

Copyright: Herbert Kårlin

Klippan och Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg)

Lucka 11

Klippan omnämndes första gången i Karlskrönikan från 1450, cirka 100 år efter Gamla Älvsborg byggdes som befästningsanläggning vid Göta älvs mynning. Ruinerna som finns kvar kommer från renässansslottet som bygges på samma ställe som medeltidsborgen. Slottet raserades år 1661 och stenarna transporterades till Nya Älvsborg, den nya fästingen som skulle skydda Göteborg mot en invasion från havets sida, även om den största faran inte fanns längre efter Freden i Roskilde år 1658.

Älvsborgs slott (modell), Klippankompaniet

Namnet Klippan kommer troligen från ett klippberg som inte finns kvar heller och som delvis bildade Göteborgs första hamn eftersom större båtar kom inte längre uppströms, älven uppåt var för grund den där tiden. Här på Klippan startade under sent 1500-talet också den första färjeförbindelse med Färjestaden på Hisingen, till Karl IX:s Götheborg, en förbindelse som slutade när Älvsborgsbron öppnade för trafiken.

Klippan var, tillsammans med Röda Sten, Göteborgs första industriområde. Idag finns några byggnader av denna epok kvar, men sockerbruket stängdes redan 1957 och Carnegiebryggeriet stängde 1976. Även hantverkarna finns inte längre längs vattnet i Klippan. På en mindre kulle i Klippan ligger fortfarande Sankta Birgittas kapell som David Carnegie byggde för arbetarna i sockerbruket och de som jobbade i bryggeriet. Sankta Birgitta fick namnet efter det skotska helgonet Brigid av Kildare och kapellet liknar det som finns i Carnegies hemby Balquhidder i Skottland.

Klippans historia började med Gamla Älvsborg och Älvsborgs stad och delas i två epoker, den första till Freden i Roskilde när danskarna erövrade flera gånger fästningen och slottet och den andra efter att danskarna hade lämnat över stora delar av landet till Sverige. Freden i Roskilde var nödvändig för att använda området i Klippan på ett permanent sätt och att bygga upp en industri och skapa en handelshamn som användes också från Ostindiska Kompaniet som gjorde Göteborg till ett handelscentrum.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Västerberget och Oscar II:s fort

Lucka 6

Nya Älvsborgs fästning avfördes från Sveriges försvar vid slutet av 1800-talet. Göta älv låg från den tiden öppen för eventuella fiender eftersom den svenska flottan i Göteborg inte kunde skydda inloppet till Göteborg. När man letade efter en plats för en ny försvarsanläggning vid älvens mynning bestämde man sig för Västerberget som ligger tvärs över den Nya Älvsborgsfästning med en vy långt ut över den södra skärgården.

När Oscar II:s fort byggdes mellan 1899 och 1907 brydde man sig inte mycket om förhistorien och vi vet inte om det fanns några tecken från tidiga folkgrupper. Dessutom består Västerberget av granit. Militären var därför tvungen att spränga anläggningarna in i berget, som hade fördelen att fortet fanns under marknivå och blev osynligt för flygplan och krigsfartyg. I början av  1900-talet var Oscar II:s fort unikt i Sverige.

I Oscar II:s fort fanns det 300 soldater som bodde i mörka och fuktiga hål som ledde genom gångar i berget till den modernaste försvarsanläggning som fanns i början av 1900-talet. Soldaternas liv i fortet och jobbet i anläggningen var även gömd  för Göteborgs invånare. Redan på 1930-talet var fästingen omodern, men med andra världskrigets utbrott bestämde militären för att behålla Oscar II:s fästingen och sin militära roll upphörde så sent som 1955.

När man tar Göta älv uppströms så ser man på Västerberget två kanonrör som är riktade mot inloppet till Göteborgs hamn. Fortet blev den sista fasta befästningen av Göta älvs mynning och är den enda i Sverige som ser tills idag likadan ut som i början av 1900-talet. Under andra världskriget var det inte bara Oscar II:s fortet som skulle skydda Göteborg, man blockerade även hamninloppet med fartyg som vattenfylldes och låg tvärs över älven. På detta sätt ville man förhindra att tyska krigsfartyg närmade sig Göteborg.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Från Saltholmen till Skandiahamnen

Lucka 5

När man lämnar Saltholmen och tar Älvsborgsfjorden uppströms så ser man på vänstra sidan av älven Göteborgs hamn med Arendal, Älvsborgshamnen och Skandiahamnen och de stora fartygen som ligger vid kajerna. Hela hamnområdet ligger på Hisingen, en av Sveriges största öar som till största delen tillhörde Norge fram till 1658, sedan 40 år tillbaka är ön en stadsdel av Göteborg.

När Gustav II Adolf planerade en hamn i Göteborg hade han inte ens tanken på att bygga den på Hisingen. Inte bara därför att hela området var norskt på den tiden, men på den tiden fanns det knappast några vägar i hamnområdet. Visserligen fanns det redan under stenåldern boplatser på Hisingen och namnet Hisingen hittar man i de isländska sagorna, men i början av 1600-talet fanns det bara enstaka hus där hamnområdet ligger idag och Hisingen bestod mestadels av klippor, kullor och mycket skog.

Hamnområdet på Hisingen förändrades under 60-talet, när fartygen blev större och staden Göteborg planerade att bygge den största godshamn i Sverige. Idag finns det en kajlängd på 13,1 kilometer och hamnen indelas i flera delhamnar. Längst ut ligger hamnen för råolja, sen följer Skandiahamnen för containerfartyg och innan man kommer till Älvsborgsbron hittar man Oljehamnen med två av de fyra svenska raffinaderierna.

De senaste åren ser man längst ute i hamnen ibland kryssningsfartyg vid kajen, de giganter är för höga för Älvsborgsbron och även Göta älv är inte tillräckligt djup för oceanjättarna. Mitt i Älvsborgsfjorden upptäcker man en av de byggnader som går tillbaka till Drottning Kristina och Karl X. Gustav. Nya Älvsborgs fästing började byggas 1653 och färdigställdes 1658. Fästningen skulle försvara Göteborg mot den danska flottan, men med freden i Roskilde den 26 februari 1658 ändrades historiens förlopp.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Mellan Asperö och Rivö till fastlandet

Lucka 3

Även på Asperö hittade man föremål från stenåldern som bevisar att den södra skärgården vid Göta älvs mynning var bebodd långt innan Göteborgs historia börjar. Namnet Asperö används första gången på 1200-talet, men ingen vet vilken roll ön spelade på den tiden eftersom namnet berättar bara att det fanns många aspar på ön, ingen berättade oss om det fanns hus och vem öns ägare var. Säkert är däremot att livet var hård på ön och att Asperö upplevde svåra tider med alla stridigheter mellan Danmark och Sverige.

När Karl IX byggde sin Götheborg vid Färjenäs på Hisingen och Gustav II Adolf senare dagens Göteborg fanns det i alla fall några hus på Asperö och 1780 räknade man redan 40 hus. Jämfört med andra öar i södra skärgård fanns här redan under 1800-talet en riktig by. Liksom på Brännö var öborna inte bara fiskare. Majoritet av invånarna var fiskarbönder som hade en båt för att fiska, odlade grönsaker in öns dalgångar och hade en gemensam betesmark på grannön Rivö.

Vändningen kom för Asperö med andra Världskriget. Jordbruket var inte längre lönsam och de sista bonden hade lämnad ön. När kriget var slut och militären hade också lämnad Brännö upptäckte de välbärgade Göteborgare ön som semestermål och de äldre byggnader förvandlades till sommarbostäder. Stanna sommaren på Asperö var i början en lyx och hade även fördelen att den växande utländska turism kunde inte nå en enda ö i södra skärgård. Hela området var till 1997 militärt skyddsområde och utlänningar fick inte närma sig öarna.

De som kommer idag till Asperö hittar inte längre de gamla åkermark. Under 1970-talet blev det modernt att bo på Asperö och att jobba i Göteborg. Snart var åkermarken på ön bebyggd med hus och de tidigare åkrarna blev gräsmatta. Eftersom Asperö inte längre är ett militärt skyddsområde ser man nu under sommarmånader mer och mer utländska turister anlända och Asperö blir, som alla andra öar i södra skärgård en turistisk magnet som går i vilofas när höstvindar börjar blåsa över ön.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Vinga och vägen till Göteborg

Lucka 1

För alla som kommer med båt till Göteborg är Vinga en symbol som betyder att man lämnar havet bakom sig och närmar sig staden. Aldrig skall vi veta hur det har varit för 4000 år sedan när sjömän i de första stockbåtar syntes Vinga på horisonten? Ön var redan bebodd den där tiden, även om vi inte vet vilka folkgrupper levde på en klippö med  hårda vindar och höga vågor som motverkade jordbruk och kunde förvandla livet till helvete.

Och ändå är Vinga för sjöfolket, redan för flera tusen år, som en magnet som har dragit åt sig okända folk, vikingarna, yrkesfiskare och fritidskaptener. Första personen som bestämde över Vingas framtid var Karl IX., grundaren av Götheborg på Hisingen, som uppfordrade 1606 slottsfogden på Älvsborg att bygga ett sjömärke på Vinga som skulle tjäna som vägvisare till hamnen i Göteborg. Och fyrti år senare byggdes en stuga för den förste båkvakt som garantera en viss sjösäkerhet.

Den första fyrtorn tändes på Vinga år 1841, den första fyren in Sverige med Fresnel-linser, och 1854 tillkom fyrmästarbostaden. Med den ökande sjötrafiken fick Vinga år 1890 en ny fyr, samma år som Gunnar Taube blev fyrmästare på Vinga. Samma år var avgörande för att Vinga blev senare ett utflyktsmål och är nu känd världen över. Gunnars son Evert Taube, den välkända vissångare, växte upp på Vinga och glömde aldrig barndomens ö. Idag finns det inte längre några fasta invånare på Vinga, men under sommaren kan man besöka ön och Taube museet som finns i den gamla fyrmästarbostaden.

Copyright Text/Foto: Herbert Kårlin

Näcken och en del av Göteborgs historia

Lucka 19

Från Delsjön tog Näcken vägen till Västra Frölunda och hamnade direkt på torget med sitt stora köpcentrum. Här fanns det många människor, människorna hade handlat, en del bar på paket med julpapper på. Näcken kände att han hade närmat sig julstaden nu och ville se om julen fanns inne i byggnaden. Utanför centrumet upptäckte han inte så mycket jul, bara julljusstakarna och julstjärnorna i fönstren.

När Näcken klev in i köpcentrumet fanns det i nästan alla skyltfönstren juldekorationer men han upptäckte ingen julstad. I nedre våningen såg det redan litet ljusare ut, här fanns det några små julhus, men snart upptäckte han att det var för att sälja tomtar, choklad och hantverk, det var vad människorna kallade julmarknad. Näcken fortsatte sin vandring genom centret, men julstaden fanns definitivt inte här. Då var det lika bra att fortsätta sin resa.

Eftersom mörkret snart skulle falla, tänkte Näcken att stanna vid en sjö eller ett vattendrag i närheten. Han hade redan lärt sig att det fanns grönområden överallt i Göteborg, men med vattnet var det ibland ett större problem. Ibland fanns det inget vatten alls och andra gånger smakade det inte precis som källvatten. Några sekunder senare var Näcken i Ruddalen och hade med all säkerhet hittat Slottsbergsmosse och en bäck som gick genom skogen. Det fanns även några skogstroll i närheten att prata med.

Skogstrollen verkade inte så elaka som de han hade träffat i de stora skogarna i Dalarna och Jämtland, här verkade de nästan trevliga. Så berättade de att den här delen av Göteborg var mycket äldre än staden. Här fanns det stensättningar, domarringar, gravfält och även delar av en fornborg. Ett av trollen visste att det bodde människor här under järnåldern. Men idag fanns det inte längre så många som ville besöka stenarna, vilket trollen uppskattade.

Copyright: Herbert Kårlin

Näcken anländer till Fattighusån

Lucka 10

Innan Näcken bestämde sig att lämna Lilla Bommen hade han hört att han skulle hitta ett bättre vatten i Fattighusån. Men eftersom kanalen till ån inte fanns längre, bestämde han sig att trolla och i samma sekund var Näcken i Fattighusån. Visserligen smakade vattnet här bättre än i älven, men även här fanns det skräp och vattens kvalitet höll inte måttet.

Näcken simmade lite till höger och vänster och upptäckte snart att han måste ha lämnat julstaden. Här fanns det inte längre julgranar och det enda som han kunde se var några ljusstakar och julstjärnor i fönstren. Kanske var det namnet Fattighusån som bestämde att julen höll sig bort från detta området.

Nu ville Näcken veta mer om Fattighusån och han frågade fiskar vad de visste om denna plats. Så lärde han sig att Fattighusån fick sitt namn efter fattighuset som tidigare låg här och kanalen var grävd för att tillföra friskt vatten i Göteborgs kanalsystem. Dessutom var Fattighusån en förbindelse mellan Mölndalsån och kanalerna. Redan under 1600-talet transporterades här värdefulla varor från och till Göteborg.

Näcken tyckte att den här historian var intressant men den hjälpte inte honom att hitta julstaden och jultomten. Här fanns ju ingenting som kunde förmedla en julkänsla och butiker fanns här inte heller. Varifrån skulle jultomten ta sina presenter om han inte kunde köpa dem i närheten. Men innan Näcken ville närma sig staden igen, njöt han av vattnet, även om några tungmetaller och skräpet förstörde nöjet.

Copyright: Herbert Kårlin

Näcken vid Klippan och Älvsborgsbron

Lucka 3

Näcken satte sig några minuter vid älven och funderade om han skulle använda trolleri för att komma till nästa etapp eller om han skulle fortsätta att simma. Vattnet var inte så inbjudande. Salthalten hade minskat, men nu var vattnet blandat med olja och det fanns så mycket skräp, så han började att drömma om rent vatten och en källa för att tvätta sig i.

Men sen bestämde sig Näcken att hoppa tillbaka i älven då han kunde se den stora bron som hette Älvsborgsbron. Där började ju julstaden och då var det bäst att se härligheten från sitt element, vattnet. Näcken var snabbare än den gigantiska färjan som närmade sig bron och efter två minuter hamnade han vid en kaj direkt framför Älvsborgsbron.

Näcken lämnade vattnet vid Röda Sten och trodde först att det var julens tecken eftersom rött ju var julens färg. När han tittade närmare, så fanns det inte så mycket rött på stenen. Stenen var nerkladdad liksom byggnaden som fanns lite längre bort. Näcken tittade till höger och vänster och upp på den stora bron. Nej, här började kanske Göteborg och en stadsdel med det vackra namnet Klippans kulturreservat, men julen hade inte kommit hit. Att Göteborg var en vattenstad det kunde Näcken tro, men julstaden? Inte ens på bryggan med de gamla båtarna kunde man se att julen närmade sig.

Men snart fattade Näcken att julstaden inte kunde börja på en plats med så få människor. Jultomten letade inte ensamheten som han själv ibland, han ville se lyckliga människor, barn och ljus, han ville höra prat och känna lukten av alla de goda läckerheterna som hörde julen till. Säkert skulle han hitta så en plats om han fortsatte sin resa i det smutsiga illasmakande vattnet.

Copyright: Herbert Kårlin

Näcken anländer till hamnen

Lucka 2

Det var väldigt långt att simma från Vinga till Göteborg, men när Näcken närmade sig hamninloppet, smakade vattnet lite bättre och han tänkte stanna här för att se hur långt man hade kommit med julförberedelserna och om det fanns en plats för honom att stanna en stund. Näcken längtade efter sött vatten, eller ännu bättre en källa.

Hamnen var mycket stor och det fanns många fartyg längs de kilometerlånga kajerna. Näcken letade efter några jultecken eftersom det nu fanns människor och byggnader, var han säker på att han hade hamnat i julstaden Göteborg. Det fanns några julljusstakar i fönsterna, men julen som han hade upplevt i en by i Dalarna för många år sedan hade varit annorlunda. Där var också några jättar som blickade upp mot himlen, men julkänslan infann sig inte hos Näcken.

Vart han än tittade såg han stora maskiner och människor som jobbade hektiskt - och ingenstans fanns där att bo, eftersom saltvatten inte precis var platsen för en Näck. Han funderade nu på hur han skulle fortsätta, i julstaden måste det ju finnas jul! Han gjorde en paus och tittade sig omkring, vad var det här för en plats utan jul?

Nu upptäckte Näcken att han bara hade hamnat i Göteborgs hamn och att staden inte började förrän han kom fram till Älvsborgsbron. Han hade kommit till ett område där man bara var för att arbeta. Jultomten skulle aldrig komma hit, han som gillade människor omkring sig, liv och skratt. Här tyckte Näcken se ett litet problem, eftersom han själv också föredrog människor, men han var inte som jultomten, han gillade ju att lura människorna och hade heller inga julklappar. Men han måste vänta ett tag för att se hur det gick med jultomten.

Copyright: Herbert Kårlin

Jultomten promenerar längs Vasagatan

Lucka 5

Efter att jultomten hade lämnat Haga Nygata fortsatte han längs Vasagatan, en del av staden som han mindes med sitt jordbruk, sina ängar och sina trädgårdar och några paviljonger. Visserligen fanns inget kvar av 1700-talet, Göteborg var inte längre staden som Linné nämnde i en tid då Göteborg hade mindre antal invånare än dåtidens Uppsala.

När jultomten hörde att Vasagatan var bara lite mer än 100 år, fattade han hur snabbt Göteborg hade utvecklats tack vare hamnen, Ostindiska Kompaniet och järnet från Bergslagen som blomstrade redan under 1700-talet. Att de vackra husen längs Vasagatan var byggda för viktiga personer med bra inkomst var självklart.

Och ändå hörde tomten klagomål längs Vasagatan som inte kom från människor eller hus utan från träden. De vackra lindarna, nordiska träden som var över 100 år gamla, var rädda. Göteborg ville inte längre ha de 200 träden utan de planterade freemanlönn, prydnadsträd som tidigare aldrig hade funnits i Sverige. Men träden var inte bara rädda att dö, de tänkte på alla insekter, fåglar och andra djur som nu bodde i lindarna. Hur skulle de kunna stanna i Göteborg med bara unga träd som inte gav dem samma miljö. Nu blev också jultomten bekymrat. Var staden inte regerad av personer som kunde se helheten av stadsmiljön. Att majoriteten av de vackra lindarna inte var sjuka, var för jultomten en självklarhet, en lind kan bli 800 år gammal. Han tänkte också på alla lindar som försvann i Lindholmen och många andra delar av det gamla Göteborg.

Var finns det, vad är det och vad betyder det? Skriv svaren i en kommentar och efter jul levererar jag svaren.

Copyright: Herbert Kårlin

Jultomten på Lindholmen

Lucka 2

Först tar jultomten vägen om Lindholmen och han undrade vad som hade hänt med jordbruket, med alla lindar som fanns på 1700-talet och vad hade hänt med varvet som började utvecklas när han hade varit här senaste gången.

Sannegården med sitt biskopssäte, sillsalterier och trankokerier fanns inte längre. Vad jultomten kunde se var moderna byggnader utan själ som var bestämt för forskning och internationationella företag. Tomten hade ju inget mot det men undrade varför man hade byggt ett område som blev alldeles tomt på kvällen och varför man hade byggt ett universitet på Lindholmen när de flesta studenterna inte hade tillgång till bostäder i närheten. Säkert var jultomten med sin ålder gammaldags inställd men han ville nu veta lite mer om staden som ville bli en modellstad om bara några år.

Jultomten trodde att det kanske inte var en bra idé att börja sin resa genom Göteborg på Lindholmen och Norra Älvstranden. Han åkte till den andra sidan av älven och ville besöka den del av staden som sjöd av liv under 1700-talet.

Var finns det, vad är det och vad betyder det? Skriv svaren i en kommentar och efter jul levererar jag svaren.

Copyright: Herbert Kårlin